av Swami B.A Paramadvaiti
För den som fötts är döden säker, och för den som dött är födelsen lika viss. Därför bör du inte klaga då du uppfyller din oundvikliga plikt. (Bhagavad gita, 2.27)
Kära läsare, mina hjärtliga hälsningar till dig. Jag hoppas att denna kunskap kommer att hjälpa dig att möta dödsögonblicket i en lämplig stämning.
Trots att de flesta människor är mycket rädda för döden, är döden i egentligen inget annat än ett byte av kropp. Man borde faktiskt vara räddare för den födelse som väntar härnäst, för precis som denna kropp, som vi nu har, är ett resultat av våra handlingar i tidigare liv, så kommer det vi gör i detta liv att bestämma vilken kropp vi får i nästa liv. Varje hjärta som vi bedrövat, och all smärta som vi orsakat en annan individ, kommer tillbaka till oss i samma proportion eller i större skala. Det är endast nåden, den andliga amnestin, som kan medla till vår fördel. Och för att kunna ta sin tillflykt dit, måste man utveckla ödmjukhet och känna ånger för sina fel.
När vi förblir stolta ända till dödsögonblicket, finns ingen annan utväg än att betala med sitt eget kött vad man gjort mot andra, inklusive vad man gjort mot djuren. De som har levt med mentaliteten att ”allt som simmar, springer eller flyger hamnar i min gryta”, blir tvungna att ställas inför en tråkig överraskning.
Döden kan jämföras med vårt livs största slutexamen. I det ögonblick man ska lämna kroppen, dyker minnen från vårt liv upp, likt en accelererande film. Vi kommer att minnas alla viktiga händelser i vårt liv och utveckla viss tillgivenhet eller fruktan, beroende på dessa minnen. Det som i det ögonblicket dominerar vårt medvetande, kommer att vara den viktigaste aspekten för att fastställa den riktning vi kommer att ta.
De vediska skrifterna berättar att många människor, beroende på att man missbrukat sin kropp (de som dör drogade eller genom självmord, eller i våldsamma tillstånd, eller som är mycket syndfulla), tillfälligt förlorar rätten till en fysisk kropp och måste driva runt som spöken, klagande över att de förlorat sin kropp, sina egendomar, sin familj, etc.
För att hjälpa familjemedlemmar eller bekanta som lider för att de förlorat rätten att ha en grovmateriell kropp, kan man göra i ordning ett offer av helgad mat (maha prasada). Detta offrar man till ett foto av den bortgångne och sjunger Guds Heliga Namn. Det mest kända mantrat i detta sammanhang är ” om namo bhagavate narasimhaya” och dessutom mantrat för andlig amnesti, Hare Krishna-mantrat:
”hare krishna hare krishna
krishna krishna hare hare
hare rama hare rama
rama rama hare hare”
På samma sätt bör de, som kan förstå dödens allvar och den storartade möjlighet som erbjuds för att nå livets fulländning och färdas mot Guds boning, också sjunga detta maha mantra.
I en av den andliga vetenskapens grundläggande texter, Bhagavad gita, (8.10) säger Sri Krishna: “Den som i dödsögonblicket placerar livsluften mellan ögonbrynen och med yogans kraft och ett orubbligt sinne erinrar sig den Högste Herren i total hängivenhet, kommer med säkerhet att nå Gudomens Högsta Personlighet.” Men att komma att tänka på Gud i dödsögonblicket, beror direkt på Herrens nåd och man bör ägna sig åt att försöka erhålla denna nåd.
- Vårt beteende och vårt uppförande bör styras av tacksamhet till Gud och att hysa medlidande med dem som lider.
- Vi bör vara vegetarianer och helst bara äta mat som först offrats till Herren.
- Vi måste ta hand om dem som vi har ansvar för med fullkomlig uppriktighet och utan att svika.
- Vi bör inte ta någon form av berusningsmedel, gifter eller droger som förstör vårt medvetande.
- Vi måste förstå att ingenting i den här världen tillhör oss. Inte ens kroppen vi har är vår; den fick vi för att vi skulle få granska vårt beteende eller nivån på det medvetande som vi uppnått. Detta kan man lära sig genom att lyssna på förmaningar och påpekanden, eller så lär man sig genom att lida.
De som lämnar den här välden med materiella önskningar måste födas igen för att fortsätta njuta och lida, såsom de har föresatt sig. ”Människan spår, men Gud rår”.
Kära vän, man bör leva i ett sådant medvetande, att man när som helst skulle kunna lämna kroppen, för det är ju faktiskt så, att döden kan komma vilket ögonblick som helst. Det finns inget som garanterar att man blir gammal.
Den fria viljan, den heliga friheten, är den största gåvan Krishna (Gud) gett oss, och Han önskar att vi ger den kärlek, som han planterat i vårt hjärta, till Honom, och att vi älskar alla levande varelser med universell kärlek. Detta kallas i Indiens heliga skrifter för dharma.
Vad många människor inte kan förstå är att ett liv där man följer de andliga principerna, är ett lyckligare och mer tillfredsställande liv, än ett liv i synd. Det viktigaste som vi måste förstå är att vi är Sanningens tjänare, och vi kan inte handla med en önskan att bli tjänade eller att utnyttja andra. Att tjäna Gud och Hans hängivna är den högsta fulländningen i livet. Detta är ditt livs mission, och om du så önskar, kan denna tjänst fortsätta i evigheten.
När man är mycket gammal och sjuk, bör man intensifiera sina böner. Att beklaga sig är inte en bra attityd. Man borde inte klaga, utan snarare acceptera denna process som tar en till det här livets slutexamen. Därför bör man söka närhet till andliga personer och studera heliga böcker som Bhagavad gita.
Det är bra att be familj och vänner att hålla en sällskap och sjunga de Heliga Namnen. Man bör förbjuda att man tar organen ifall man hamnar i ett tillstånd av koma. Materiella människor har gjort organtransplantation till en stor business, där man undanröjer möjligheten till en atmosfär av bön, för de människor, som nalkas döden. Istället körs de till en operationssal där man, medan de ännu är vid liv, ”skördar” deras organ för att sedan döda dem genom att tillföra saltvatten i hjärtat.
På de sjukhus i Indien som ligger på heliga platser, som Varanasi, hänger sig många människor, som känner döden nalkas, åt meditation och bön, och de slutar äta för att bara dricka vatten. På något sätt bör man vara väl förberedd för dödsögonblicket, för det beror på denna förberedelse om avkastningen resulterar i glädje och andliga framsteg eller i ett tråkigt misslyckande för att man inte tog tillvara på sin mänskliga kropp på ett lämpligt sätt. Reinkarnationen öppnar portarna till oändliga möjligheter, men dess syfte är att låta oss komma till Gud.
Detta är en inbjudan från Herren Krishna själv; en inbjudan som kommit till oss genom en lång rad av andliga mästare, våra sanna välönskare.
De som är övertygade om att allt tar slut i dödsögonblicket och att man därför inte behöver förbereda sig, har blivit illa vägledda av sin egen egoism, av konsumtionssamhället, och på grund av att de saknar ödmjukhet. De har inte kunnat uppskatta att någon som är mycket högre än dem själva, har skapat dem och uppehållit dem under hela deras liv. Den som inte tackar för vad Gud och Moder natur har gjort för oss, saknar lyckan.
Fördenskull, sjung alltid heliga mantran, som maha-mantrat (Hare Krishna-mantrat) som betyder: “O min Herre, låt mig få vara ett redskap för Din kärlek! ” (För mer information, läs Vediska Visdomar, ”Mantra-meditation”).
No comments:
Post a Comment