av Swami B.A Paramadvaiti
I en värld av lösaktighet ser vi att människor är mycket lystna efter att sexuell njutning utan att bry sig om att ta ansvar för sina handlingar. Ett liv i celibat är en fin tradition från de stora vise från tidigare epoker. De säger att den sexuella kraften är en ofantlig kapacitet som Gud har gett åt alla, och den är mycket mer än en fortplantingskraft, eftersom den har makten att bringa en annan liten person till den här världen för att bli Guds tjänare. Lustan får emellertid människor att ringakta denna mystiska andliga kraft och att endast tänka på stundens njutning, som den sexuella akten kan vara för kroppen. Och om sexlivet bär med sig lidande för en annan människa, är det skadligt för livet, särskilt för det andliga livet.
Att ha sex utan en önskan att göra andliga framsteg, utan en önskan att ge ett offer till Gud, stjäl en stor mängd andlig och fysisk kraft. Därför bekräftar alla de som har sexuella kontakter utan ett högre syfte, att de efteråt känner sig misslyckade, förstörda, och med hjärtat tomt; detta för de underskattar livets mysterium och inte accepterar att den sexuella energin har ett mycket upphöjt ändamål.
När det sexuella livet förverkligas endast inom äktenskapet, skyddas man mot irreligiositet, men när man har sexuella relationer endast för sinnesnjutning, utan att ta hänsyn till det heliga äktenskapet, kommer allvarliga konsekvenser såsom föräldralösa barn, veneriska sjukdomar, AIDS, och dessutom brustna hjärtan för att man känner sig bedragen.
På något vis är oskuld något naturligt som Gud uppfunnit för att bevara renlevnaden hos en partner, och denna oskuld skyddas perfekt när man lever i celibat tills man ger sin oskuld till sin partner och livskamrat. Detta är ett mycket högt ideal och få människor visar respekt för det numera, men de lidanden som mänskligheten fått utstå på grund av detta har varit mycket stora, och nuförtiden håller folk på att återigen överväga celibat, åtminstone fram tills man gifter sig.
Totalt celibat, i vilket någon önskar helga hela sitt liv till Gud, är en personlig kallelse och alltså inget obligatoriskt. Det är snarare så att det borde lovprisas för att det är något man gör för att ägna hela sin energi åt Gud. Men de som vill gifta sig borde göra det och känna att de har ansvaret för en familj; det är en period i livet som man bör gå igenom. En människas önskan att leva i celibat måste anses som ett naturligt symtom hos en utvecklad själ som helt och hållet vill helga sitt liv åt Gud, för han eller hon tänker bara på att helt vilja tjäna den Högste Herren, och vill arbeta för mänskligheten och tjäna alla. Om det finns någon som känner detta, är celibatet hans eller hennes sätt att tjäna, och de Heliga Skrifterna och de stora världsreligionerna har beskrivit celibat som det vackraste sättet att leva.
I äktenskapet skyddas man mot irreligiositet, och en person som handlar i överensstämmelse med äktenskapets heliga natur och hanterar sitt sexliv med denna fromhet, kan till och med bringa en ren hängiven att födas till denna värld. Skrifterna förklarar att när Gud inkarnerar på jorden, väljer Han de personer som hängett sig åt Honom och önskar få ett barn som Honom.
Barnen är en produkt av föräldrarnas medvetande. Därför, om det föds ett lystet barn, är det för att föräldrarna var lystna i ögonblicket barnet blev till. Alltså är det inte bara de fysiska dragen som ett barn ärver av sina föräldrar, utan han ärver också karaktär, och därför är detta ett mycket känsligt ämne. Celibatet är det bästa sättet att förbereda sig för att bli stark i sin hängivenhet, i andligt framåtskridande. Det är önskvärt att ha framgång i livet, och celibatets triumf är brahmacarierna - singlar som lever i celibat - och brahmacari grihastas - gifta som bara har sex för att få barn som de kan ge i tjänandet till Gud genom sitt eget exempel. Det är inte så att de vill ha dem för att själva njuta av dem.
Ändamålet med celibat måste vara att alltid tjäna; att tjäna mänskligheten och att tjäna Gud. Celibat är inget man väljer att leva i för att tillfredsställa andra, utan det är ett hjärtats offer till Gud, för Han är den sanne vännen, och Han är den som kan dra undan dimslöjorna, för Han har lärt oss att vi inte är den här kroppen, och vi är inte heller hår, ben eller lever. Över dessa kroppsliga aspekter finns "jivan", den medvetna beståndsdelen, den eviga själen, det individuella medvetandet. Detta medvetande är vår största skatt; det är den största gåvan, för det är endast genom det som man kan åkalla Gud, hjärtats Herre, och komma i kontakt med Honom.
- Gudsmedvetna barn är den sanna meningen med fortplantningen.
- Jag skulle önska att ni vore fria från oro. Den som inte är gift bekymrar sig om Herrens saker, hur man ska behaga Honom. Den man som är gift bekymrar sig för världens saker, hur man ska hjälpa sin fru, och alltså är han delad. En kvinna som är ogift bekymrar sig för Herrens saker, att vara helig till kropp och ande. Men som gift bekymrar hon sig mer för hur hon ska behaga sin man. (1 Kor.7.32-40)
- Oskulden är en gudomlig gåva som man bör bevara och skydda som en känslig vacker blomma.
- Sexualiteten, när den inte underkastas vare sig ansvar eller sann kärlek, leder bara till ett liv fyllt av besvikelser, sorg, ångest och tomhet.
- Om man vill vara lycklig igrunden, måste man acceptera det oundvikliga faktum att kärleken alltid innefattar uppoffringar. Sexualiteten är inte ett redskap för njutning, utan det är ett redskap för liv, för en själ som är Gudsmedveten. Det är ett redskap för att fortplanta de goda egenskaperna och den fina karaktär som man alltid bör odla.
- Barnen är en produkt av föräldrarnas medvetande.
- Kärleken måste styra livets fortsättning - inte ett tomt liv utan Gud, utan det bör vara ett liv fyllt av värderingar som är inriktade mot Gudomens Högsta personlighet, med andlig fostran.
No comments:
Post a Comment