av Swami B.A Paramadvaiti
Den vediska kulturen lär oss att ett sant civiliserat samhälle grundar sig på fyra reglerande principer som varje person bör följa för ett harmoniskt liv under sin vistelse här på jorden. Detta eftersom uppfyllandet av de fyra reglerande principerna är liktydigt med utvecklandet av de fyra främsta dygderna som utgör de grundläggande pelarna i alla sant civiliserade samhällen: barmhärtighet, renhet, självtukt och sanning.
1. Barmhärtighet
Nåden är ett av de viktigaste kännetecknen hos en sann människa. Bara en sann människa kan, när hon är barmhärtig, vara en välgörare; inte bara för människosamhället, utan också för djursamhällena och växtriket. På det viset kommer hon att jämlikt och med medkänsla behandla alla levande varelser på ett sådant sätt att de slutligen ska kunna räddas ur fångenskapen i denna värld. Därför varken kan vi eller får vi döda någon annan levande varelse. Vi har inte på något sätt rätt att hindra livets framåtskridande, eftersom alla levande varelser håller på att avancera i sin utveckling då de vandrar från en kropp till en annan. Ifall vi dödar någon levande varelse, hejdar vi hennes process eftersom hon då på nytt måste komma tillbaka till denna livsform. Hon fick inte avsluta den livscykel som hade till syfte att leda henne till en högre livsart, eftersom hon var tvungen att lämna den för tidigt. För den skull bör deras framåtskridande inte hejdas av någon som helst andledning, och än mindre av det egoistiska skälet att tillfredsställa smaklökarna. "Människan bör inte bara äta vegetarisk föda, utan först också offra den till Gudomens Högsta Personlighet."
Konsekvensen blir då att varje person som är inblandad i dödandet av djur, kommer att hos sig själva i onödan omintetgöra den högsta andliga förmågan som karakteriserar en sann människa, nämligen hennes kärlek och medkänsla för allt levande skapat. För genom att utöva våld mot sina egna känslor blir man okänslig, grym och våldsam, och degraderar på så vis sina ädlaste känslor, sina finaste kvaliteter och sina bästa förmågor. Den sanna barmhärtigheten kan emellertid ge bättre tillfredsställelse; dock inte när man riktar in sig på kroppens behov av andra, utan när man leder behoven tillbaka till deras eviga relation med Gud. Principerna i Bhagavata-Dharma är barmhärtiga, och alla som följer dem kommer automatiskt att göra sig av med all typ av bristande vänlighet och den karma som denna brist för med sig. Om vi följer de vediska lagböckerna, handlar vi på en plan av verklig barmhärtighet mot alla levande varelser. Vi är ju alla är andesjälar, och alla är förutbestämda att evigt leva i den fulla energin av andlig lycka i kärleksfull tjänst till Gud.
2. Renhet
Renheten är ett annat av de mest framträdande dragen hos en sann människa. Vad det betyder att vara ren invärtes och utvärtes, är att man måste ha sann renhet i hjärtat och sinnet och intellektet, på platsen där vi bor, där vi arbetar, i vårt personliga umgänge, vare sig det gäller familj, vänner eller affärer, etc. Allt måste vara rent! Faktiskt så är hjärtats och sinnets renhet ännu viktigare och oumbärligare än något annat, för det är här som lovprisningen till den Högste Herren sker med styrka. Ingen kan tvätta bort det damm som finns samlat i ens hjärta och sinne utan att lovprisa den Högste Herren. En ateistisk civilisation kan givetvis inte, om än materiellt välutrustad, rena vare sig sinne eller hjärta och har inte ens den blekaste aning om Gud. Av den enkla anledningen kan människor i en sådan civilisation inte ha goda kvalifikationer eller goda känslor, och än mindre ha respekt för en av de känsligaste och heligaste funktionerna hos en sann människa, såsom den sexuella relationen.
Under de senare åren har en mäktig våg av sexuell promiskuitet dolt den enorma känsla av kränkning som kännetecknar de världsliga förbindelserna, det nersmutsade, egoistiska och oönskade umgänge som påverkar det inre livet hos varje sann människa. Därför, i enlighet med de reglerande principerna i ett sant civiliserat samhälle som den vediska kulturen, bör en sexuell förbindelse endast förekomma exklusivt inom äktenskapet, och med syfte att avla barn i Krishnamedvetande.
Om sex praktiseras under fria former, kommer det att föra med sig fysiska, moraliska och andliga sjukdomar. Den mentala kapaciteten minskar, och man lider av en konstant besatthet av nå en njutning som aldrig kommer att mättas. För människan är nämligen mycket mer än detta, och hennes medvetande och hjärtats behov tillfredsställs inte bara genom denna akt. Man måste alltså bekämpa den liberala och otillåtna relationen som resulterar i de fruktansvärda aborterna, så många ödesdigra sjukdomar som aids, skilsmässor, självmordsscenarier och våld, alkohol och drogmissbruk, pornografi, etc.
Medvetandets eller andens renhet, hjälper oss att förstå att vi egentligen inte är våra kroppar och att vi kan finna långt högre tillfredsställelse i utvecklandet av det andliga medvetandet. För övrigt så betyder orenhet att handla emot Gudsmedvetande. Vilken smuts som helst som finns i vårt hjärta, vårt sinne eller vår kropp, hindrar oss från att närma oss Gud.
3. Självtukt
En sann människa handlar inte under kraven från sina egna sinnen eller tvingar sig själv på ett onödigt sätt till berusning. Vem som än berusar sig med alkohol, droger eller något annat bedövningsmedel, förlorar oundvikligt kontrollen och jämvikten, och blir löjligt virrig, en sentimental eller våldsam person. Likväl går förnuftet hos en sann människa bortom lugnets jämvikt, eftersom hon förstår perfekt att hennes sanna andliga position är att hon är en liten beståndsdel av den Gudomlige Herren som man evigt borde tjäna med kärlek och hängivenhet. Därför har hon inte den galna uppfattningen att hon skulle var universums centrum eller att livet har gett henne sinnesnjutningen som mål. På samma sätt fäster hon sig inte heller vid sina familjemedlemmar utan att först ta reda på den Absoluta Sanningen.
Sålunda berusar sig inte en sann människa. Hon är inte överdriven och inte heller berusad av den materiella njutningen, utan det enda hon gör är att reducera sina materiella behov till det minimala. Hennes liv är därför ett sant exempel på måtta, jämvikt och sans. En människa som anstränger sig för att bli fri från berusande illusion i den materiella världen, en som kämpar för att upptäcka sitt sanna Jag och som allvarligt ägnar sig åt sitt inre sökande, kan därför inte komma till en sann insikt om hon tillåter minsta försummelse och tillfredsställer sina lägsta drifter genom berusning. Genom att berusa sig, förlorar ju människan sin viljekraft och förmågan att leva anspråkslöst.
En sann människa håller alltså kropp och sinne upplysta och sunda och i jämvikt. Annars blir det omöjligt att få tillgång till högre sanningar.
4. Sannfärdighet
För att vara trovärdig och sann, måste man först känna Sanningen. Att vara sannfärdig är inte bara att avhålla sig från att ljuga, även om givetvis sannfärdighet också innebär att vara mycket ärlig. Den äkta sannfärdigheten börjar när man accepterar Gud som den Högsta Absoluta Sanningen, så som det bekräftas i uppenbarelseskrifterna. De människor som söker den Absoluta Sanningen, de som inte är tillfredsställda med den materiella sinnesnjutningen och mental spekulation, bör söka upp genuina auktoriteter som redan har insett och förverkligat den absoluta sanningen, för att påbörja sin andliga förståelse genom lärjungekedjan.
När man väl erkänner att Gud är den Absoluta Sanningen, blir man på allvar skyldig att förmedla denna sanning och på så vis slåss mot falskheten. För nuförtiden försöker majoriteten att blint förneka det faktum att hela detta universum tillhör ett Högre Väsen, eller den Högste Herren, och att det på samma gång kontrolleras av Honom. Endast om en civiliserad mänsklighet erkände denna Höga Sanning, skulle man kunna åstadkomma den så efterlängtade freden och välfärden här i världen. För det är på grund av avsaknad av den grundläggande kunskapen om att Gud är den Högste Ägaren av allt som existerar, som människan våldför sig på Guds och naturens universella lagar och gör sig skyldig till stora lidanden. Kunskapen om sanningen gör oss fria. Föreställningen att kroppen är jaget är fruktansvärt falsk, och det bevisas i döden hos varenda levande varelse, för när vi ser på den dödes kropp, känner vi att varelsen på ett eller annat vis lämnat kroppen. För den skull är kroppen inte den sanna varelsen, utan den är endast ett färdmedel för själen som är andlig och evig, liksom en bil som transporterar sin förare. Så är själen vårt sanna jag. Och vårt liv i den materiella världen, att genomlida alla förändringar i födelse, sjukdomar, åldrande och död - det är inte andesjälens sanna värld. Vi är bestämda för en högre gudomlig värld, en värld som är evig och andlig.
Egentligen ar det så, att när en sann människa använder sina energier i det som är evigt, kommer hon alltid att vara förståndig. Srila Prabhupada sa: "Om vi är eviga, varför ska vi då intressera oss för det temporära? Vi måste förstå betydelsen av den Sanna Verkligheten. Verklighet betyder en existens som inte kan försvinna… Verklighet betyder Evighet… Detta är den Sanna Verkligheten." Alltså förlorar vi tid på att försöka skärskåda mysterierna i denna materiella existens som ju är tillfällig, istället för att närma oss Gudsmedvetandet. Srila Atulananda Acarya säger: "Vi har glömt att målet med det mänskliga livet är att uppväcka kärleken till Gud." Det är att rena hjärtat och skapa en atmosfär av fred, vishet och broderskap.
Det är smärtsamt att se hur till och med barn och ungdomar spiller sin värdefulla tid på sådant som videospel, hur de röker, spenderar pengar på andra spel, osv., i en omgivning där passion och våldstendenser tränger sig på. Redan som små uppfostras de att söka tillfredsställelse i apparater och i sinnesobjekt, men mycket sällan stimuleras de att lära sig något om den andliga natur som vi består av. På så sätt glömmer de fullständigt sin skatt och sin rikedom, som bara det faktum att de har en människokropp, och för att der har en möjlighet att utveckla sitt andliga medvetande, vilket utmynnar i ett liv i extas, i fred och lycka. Det glömmer fullständigt att Gud finns i deras hjärtan som en välönskande vän, redo att ge alla möjliga välsignelser, lindring och fullkomning.
Slutsats
Av de fyra reglerande principerna i ett sant civiliserat samhälle, som Barmhärtigheten, Renheten, Självtukten och Sannfärdigheten, är det bara Sannfärdigheten som består i denna tid. Det betyder att fastän människor för närvarande lever på ett hedonistiskt och syndfullt sätt, så finns ännu i denna tidsålder kvar en önskan att höra om sanningen, om Gud. Men vilken av dessa kvaliteter som en människa än utvecklar, så sker miraklet att de alla infinner sig mycket snart i allt vad hon gör, och tilltar gradvis, mer och mer, som en växande måne. Och människan blir till slut sant barmhärtig, ren, anspråkslös och sannfärdig. Hon höjer sig till ett högre medvetandeplan där hon kan förverkliga den slutliga fulländningen med livet, vilken är Ren Kärlek till Gud.
No comments:
Post a Comment