av Swami B.A Paramadvaiti
De heliga skrifterna säger att när en människa kommer i kontakt med Gud, med den gudomliga källan och med essensen av Hans kärlek – vare sig det sker genom bön, genom sällskap med en sadhu (en helig person), genom närheten till en helig plats, genom banden till den andlige mästaren, eller genom det gudomliga ljudet av Herrens namn – då fylls människan med lycka och börjar erfara den naturliga njutningen, vilket tar sig många olika uttryck som tecken på andlig beröring, uttryck för uppskattning och kärlek gentemot Gud.
När själen alltså kommer i beröring med den andliga och gudomliga dimensionen, visar sig symptom av intensiva känslor gentemot Gud. Människan känner att hon fylls av glädje, och hon fattar att hennes liv äntligen blir lättare när hon erfar en sådan frid. Hon får dessutom en önskan att uttrycka sina känslor; i tysthet eller med hög röst, sjungande Herrens heliga namn, bedjande eller dansande.
Själen känner en önskan att dansa när den kommer i kontakt med det Gudomliga. I dansen uttrycker kroppen de inre andliga känslor som själen erfar. Detta är en helig process utan gränser; det är omöjligt att hålla den tillbaka, och den kommer att tillta. Det är ett rent energijubel, ett uttryck av själalycka, det är att känna det Gudomliga i våra hjärtan.
Inom ramen för förbindelsen med det Gudomliga och de effekter som föreningen med Gudomen för med sig, kommer heliga och rena känslor alltid att ta sig uttryck. Dessa känslor är helt naturliga. De är inte inlärda, de kommer inte genom vårt ego, och inte heller kommer de från vårt sinne, utan de kommer från vårt hjärta, där det finns ett stort antal känslouttryck som låter oss uttrycka vår hängivenhet till Herren.
Dansen, tillsammans med sången, är bön i rörelse, och har ett starkt inflytande eftersom den framkallar underbara tillstånd av extas. Vi har nu gjort en stor upptäckt: denna lovsång, denna bön i rörelse, framkallar ett tillstånd av stor lycka och absolut njutning, utan behov av vare sig droger eller alkohol. Det är i slutänden en andlig ritual, en transcendental dans; det är själens hemliga musik. Alla dessa uttryck finns beskrivna i en mycket gammal skrift som heter ”Hängivenhetens nektar”, där det anges exakt hur kroppen erfar särskilda dimensioner av extas eller glädje, när den kommer i samklang med Gud.
Denna process att sjunga och dansa är den medicin som rekommenderas för att bota oss från egoismen i vårt hjärta. När vi dansar ber vi om kontakt med den Gudomliga nåden. Vi överlämnar oss själva som redskap för den Gudomliga Kärleken för att kunna hjälpa till att sopa undan smärtan i världen, och detta är en stor välsignelse. Ingen är utesluten i denna process, och därför sjunger vi inte bara i skolor eller meditationscentra, utan det sker också på gator, när vi bär ut glädjen till alla människor.
Syftet med lovsången och meditationen är att tacka Gud; tacka Krishna, och tjäna alla andra själar. Den vediska kulturen, själens vetenskap, liksom många andra traditioner där man sjunger Herrens namn, är Kärlekens stig, de andliga känslornas väg.
I den vediska kulturen finns det två våglängder av kärlek i kontakten med Herren: den ena kallas bhayam, och den sker genom meditation, genom att sjunga/säga mantran med radband, vilket kallas japa. Det är en personlig bön där själen kommer i kontakt med det heliga Namnet och känner en önskan att tyst uttrycka sin tacksamhet till det Gudomliga för möjligheten att komma i samklang med renheten i vibrationen av Hans namn. Den andra våglängden är genom lovsången till Guds namn, när det sker i grupp; när man delar med sig av det Gudomliga namnet till andra människor. Denna lovsång är en ritual där deltagarna, med mycket energi i kärlek, organiserar sig för sång och dans och spel på olika instrument som tamburin och cymbal.
På samma sätt ser vi, inte bara i den vediska kulturen, utan också inom olika andliga kulturer, som till exempel den kristna, hur man använder dansen för att ära Herren. Uttrycket för det andliga livet hos hela Amerikas indianer, grundar sig också i stor utsträckning på förfädernas dans. Detta visar på en stor samstämmighet med den vediska kulturen, som lär oss hur meditationen på Herrens Heliga Namn är den lämpligaste processen för självförverkligande i den nuvarande tidsåldern.
Följande text är hämtad ur Sri Sri Nama vijaya bindu som betyder en droppe från lovsången till det gudomliga heliga Namnet:
"…Sången tillsammans med dansen
ger glädje till Moder Jord,
och när de hängivna gungar,
med upplyfta armar,
sopar de undan från svarga (universum)
devas (halvgudarnas) svåra oro.
Ära! All ära till sjungandet
av det Heliga Namnet!"
Vi borde alltså dansa och sjunga de Gudomliga namnen; sjunga och dansa till Guds ära!
No comments:
Post a Comment