- Ur samlingen "Vediska Visdomar" -
av Swami B.A Paramadvaiti
Kära vän, jag måste få tala med dig. Du har gått genom livet, du kanske har sett dig omkring, men konstaterat att det inte finns något här som fängslar dig, utan att allt som finns är en besvikelse, att själva din kropp besvärar dig så att du inte vill leva längre.
Vi är alla syskon eftersom vi delar samma öde här i livet. Men du - visst är det något märkligt i detta hur vi kommit hit. Den här kroppen som är så invecklad, och detta i en värld som är så omätbar. Varför skulle vi då inte må bra? Det är för att vi inte har den rätta attityden. Lidandet reflekterar endast våra egna fel.
Livet är en underbar gåva, men få vet vad det är bra för. Du är intelligent och kanske till och med lagt märke till materialismens förljugenhet; lögnen om den köpta lyckan, att berusa sig eller ha sex, det oärliga som ligger i status quo, det galna modet och ett samhälle fullt av falskhet. Du är en känslig person och vill inte leva ditt liv för ingenting eller för en lögn. Det är här jag vill ge dig ett råd.
I mitt liv har jag också gått igenom dessa tankar. Jag hade redan bestämt mig för att göra slut på mitt liv, men tack och lov hade jag inte modet att följa dessa mina impulser på den tiden. Jag var 16 år gammal och jag uthärdade inte att se så mycket orättvisor och att mina ambitioner så ofta blev kullkastade. Jag ville anklaga världen och samhället för allt. Jag visste inget om Gud, eller snarare; jag tänkte inte på Honom eller såg med förakt på dem som kallades Hans representanter här på jorden. "Kristna" som fällde bomber i Vietnam, världskrig och andra vidrigheter. Nej, detta var inte min värld, och det är det fortfarande inte. Och jag hoppas det aldrig blir det.
Min värld var något jag inte kunde definiera, så jag drog slutsatsen att detta var en värd utan medvetande. Jag tänkte att jag var den här kroppen och att jag kunde döda den, att jag kunde sluta existera. "Onda värld - du förtjänar mig inte." Så skulle jag finna frid, eller rättare sagt, inga fler problem att lösa. En lätt lösning: Ett självmord, och jag befriar mig från allt ansvar. Jag behöver inte arbeta mer, inte heller plugga för prov, inte stötas bort från någon jag skulle vilja njuta tillsammans med, inte några oärliga tävlingar mot de starkare, de rikare, de vackrare. Tänk, vilken enkel lösning! Vilken upptäckt! Kanske världen skapades bara för att vi skulle upptäcka att det inte är värt något, och vi skulle kunna dra oss undan från galenskapen genom att gå bort på konstlad väg?
Kära vän, säkert kan min beskrivning inte täcka alla dina ädla känslor, men parallellerna mellan mitt fall och ditt är, att vi båda lever. Vi har båda medvetande, och det är här vi kan mötas så du kan jämföra. Kanske jag kan hjälpa dig på samma sätt som jag i de svåraste ögonblicken fick hjälp av det som en stor vis man lärde mig.
Först sa han något som förvånade mig mycket. Han sa att min kropp bara var ett redskap och inte mitt sanna jag. Något som är liksom en själens klädnad. Han sa också att vi har en subtil kropp som är av en fin substans, men fortfarande materiell. Han refererade till det som vi vanligtvis kallar sinnet och intelligensen. Detta är något som vetenskapen inte kan förklara, eftersom medvetandet, förmågan att känna, tänka och vilja är något som är oberoende av kroppen. Du kan önska något i drömmen, du ser saker, känner kärlek, attraktion, etc. Trots att dina yttre sinnen sover, är du på en erfarenhetens öppna mark. Detta är en subtil kropp. Men på ett ännu djupare plan, och bortom den subtila kroppen, finns den andliga kroppen, själen, vårt sanna jag.
Den vise mannen hade mycket kärlek, och när jag såg in i hans ögon, insåg jag att allt det han talade om var något han själv förstått. Det var sanningen. Visst försökte jag motbevisa det i mitt sinne, försökte analysera livet utifrån dess svek mot mig, men han fortsatte och ville få mig att förstå mycket mer; saker och verkligheter som inte ens lärarna i skolan känner till, för att inte tala om försäljarna som översvämmar gatorna överallt i världen. Jag fängslades av hans ord, och det märkligaste var att mitt hjärta visade tecken på bifall.
Jag ville veta mer om dessa inre världar, om den subtila kroppen inuti den grova materiella kroppen och om den andliga kroppen. Den vises mun formades till ett medlidsamt leende, och han frågade: "Du vill ta livet av dig, eller hur?" Jag skämdes och bara nickade med huvudet. "Men du vet inte att ingen kan döda själen eftersom den är evig. Den kommer från en sådan hög dimension att inte ens en atombomb kan göra slut på den." Vilken tanke! Vilken jämförelse! Självmord med en atombomb… Fruktansvärt! Inte ens då fungerar det. Tänk vilket mirakel som ligger bakom styrkan i medvetandet! Mitt sinne nästan paralyserades.
Det var inte bara detta som den vise mannen sa. Han sa, att när man dödar den grova kroppen förloras man i en rymd där man fortfarande har samma önskningar, samma frustrationer, samma Karma, men man har inte längre någon kropp för att lära och njuta. Du är som ett spöke. Och man ser med den subtila kroppen allt det som finns, ens hem, familjen ängslig och orolig, man ser ens ägodelar användas av andra, etc. Man känner sig fruktansvärd.
Det här var mycket för mig. "Karma, Mästare, vad är karma? Och vad kommer att hända med detta spöke?" Detta är något mycket, mycket allvarligt, svarade den vise. Det är inget att leka med, utan finns för att människan ska lära sig själens hemligheter och dess förmåga att älska, att känna livets hemligheter och slutmålet med alltsammans.
Karma är den enkla lagen om orsak och verkan, som följer oss från ett liv till nästa, eftersom själarna inte bara har ett materiellt liv. Medan själarna i den här världen fortsätter att ha materiella önskningar och återverkningar på allt de har gjort, måste de återvända för att födas och njuta eller lida i sitt eget kött det som de gjort mot andra. Och bara när de slutar åtrå materiella ting och upptäcker sin andliga skatt, kan de befrias från den grova och den subtila kroppen.
Min vän, mina tankar började slå kullerbyttor och för varje ögonblick kände jag mig mindre och mindre. Bara den vises leende kopplade mig något verkligt att fokusera på. Vad kommer att hända med själar i den sorgliga situationen som "spöken"? De måste förbli där en lång tid tills deras Karma, för att de dödat sin mänskliga kropp, har tagit slut. De kommer att känna det så trist utan någon kropp, att de till och med ber om att få en masks kropp. De kan inte utvecklas i denna situation, de bara lider ohyggligt. Men liksom allt lidande är detta temporärt, gäller det även detta lidande. Sedan får de en ny chans att födas i materiella kroppar men beklagligt nog kommer de bara tillbaka hit till samma ställe… En mänsklig kropp med samma fel som alla andra har. Önskan att bli lycklig på andras bekostnad.
Den vise fortsatte mycket allvarligt och sa: "Om du vill avsluta denna materiella existens, måste du verkligen sluta begå så många fel. Du måste börja söka sanningen och ställa dig till förfogande att tjäna den gemensamma saken". "Vad är då den gemensamma saken?", frågade jag. "Det är den villkorslöse Välönskarens sak; alla våra bröders och systrars villkorslöse Välönskares sak. Bara stora själar kan förstå det här. De som tar ihjäl sig själva här är fega. De vill inte göra vad som krävs för att övervinna sina fel från det förgångna. De vet inte att allt syftar till ett fantastiskt slut, men att det endast är med ansvar och utan egoism som kan man närma sig att acceptera detta. Är du öppen för att hitta målet, att leva för att tjäna sanningen?" Jag tänkte att detta skulle vara fint. Jag ville inte leva för en illusion, för militärerna eller för den materiella världens exploatörer. Jag sa ja, och bad honom att undervisa mig. Den vise mannen blev min andlige mästare, och mitt liv tog en helt ny riktning. Men detta är ett helt annat ämne, även om jag med nöje gärna delar med mig om någon vill veta mer.
Det viktiga är att man inte vinner något med att döda en kropp. Det existerar inget självmord, vilket illusionen vill få oss att tro. Människan finns här för att ta ansvar för sig. Det finns inget sätt att komma ifrån detta. Det är snarare så, och häri ligger det fina: Det är din stora möjlighet. Den mänskliga kroppen är en mycket speciell gåva, jämfört med våra mindre syskon djurens, kroppar. De må kanske ha mer utvecklade sinnen än vi människor, men de kan inte förändra sitt öde på samma sätt som vi kan, när vi överlämnar oss åt sanningen och träder ut ur födelsens och dödens hjul, för att leva evigt i den transcendentala världen. Så jag känner mig tacksam. Jag räddade mig från min feghet, från något så fruktansvärt som en existens som spöke, att vandra runt utan sinnen i livet.
Den vise sa också till mig att jag måste bli vegetarian för att komma ur det Karma som beror på blodspillan från mina mindre syskon. Han talade med mig om en Karmans amnesti och andra saker, men det viktigaste är att han gav mig en grundlig övertygelse om att detta liv förvisso är värt något. Det spelar ingen roll på vilken etapp man befinner sig. Det kommer alltid att finnas något mer att förstå, något mer att uppnå, något mer att göra för att växa, något mer att känna till för att bli en bättre människa och tjänare. Du är inte nödvändig för att du ska dö, du behöver själv inte göra något. Döden kommer av sig själv, förr eller senare, men då utan det ödesdigra misstaget att du ringaktat det som getts åt dig. Den säkraste branschen här i världen är begravningsentreprenören. Tar han dig inte i dag, gör han det senare. Detta är inget intressant. Intressant är vad du då har lyckats göra med din kropp, ditt sinne och din intelligens, som Gud gett för något alldeles speciellt.
Kommer du att övervinna egoismen eller kommer du att förtäras i din oförsvarliga egoism för att senare födas i sämre kroppar. Även utan mänsklig kropp, kommer du alltid att ha en grov eller subtil kropp medan du är i den här världen, men eftersom vi är själsvänner kan vi hjälpa varandra att inte göra våra liv eländiga, som egoistiska materialister gör i framgångens namn.
Kom med, ha tålamod, arbeta och skapa en fin familj. Skaffa dig ett gott och ärligt yrke, men det viktigaste: Ignorera inte karman, ignorera inte sökandet efter den sanning som vi kommit hit för. Och acceptera din karma, när allt kommer omkring är det bara du själv som skapat den. Det finns ingen annan att skylla på. Övervinn alltså ödet genom med hjälp av de vise som alltid kommer om man önskar vishet i en eller annan form.
Det har varit en glädje att tala med dig om detta. Jag hoppas jag kunnat nå din själ. Dessutom kan vi ge detta budskap till alla dem som bär på tanken att döda kroppen, för att de inte ska begå detta misstaget och att de må vara rädda om sig som själarnas goda vänner, medan ödet låter dem vara här på jorden.
No comments:
Post a Comment