av Swami B.A Paramadvaiti
Karma är ett sanskritord som betyder handling. Man refererar till en naturlag som är mycket lik gravitationslagen och Newtons tredje lag - lagen om orsak och verkan, vars princip är: "Varje handling motsvaras av en motsatt reaktion av samma intensitet." I Bibeln talas också om karmalagen, men som verdergällningslagen: "öga för öga, tand för tand" och "Det man sår får man skörda". På samma sätt sa Jesus: "Det ni vill att människorna ska göra mot er, det ska ni också göra mot dem."
Vetenskapsmännen förstår hur denna fysiska lag om orsak och verkan gäller alla materiella objekt; att det inte kan existera handlingar eller händelser utan deras motsvarande orsaker, men majoriteten förblir omedveten om att denna lag också gäller på ett mer subtilt plan, som är medvetandets rike. Alltså har Jivan, eller den levande varelsen, sedan urminnes tider varit verksam i den materiella världen och njutit eller lidit reaktionerna av sina egna handlingar; handlingar som man bär med sig under vandringen från en materiell kropp till en annan. Medan hon vandrar, så lider eller njuter hon resultaten av sina tidigare handlingar.
Karma är fångenskap. Även "god karma" eller goda gärningar binder en människa till själavandringens hjul. Den levande varelsen skapar sin egen karma med sina speciella önskningar om att njuta denna värld på olika sätt. På så vis är varken Krishna eller den materiella naturen ansvariga för den levande varelsens karma; man formar sitt eget öde. Och i enlighet med ens aktiviteter (under övervakning av den Högste), beviljar den materiella naturen helt enkelt den levande varelsen en annan kropp för att hon ska kunna förverkliga sina önskningar. Man får alltså den typ av kropp som beror av det medvetande man utvecklat, och denna medvetandets utveckling beror i sin tur på våra tankar, önskningar och handlingar. Allt det vi tänkt, önskat och gjort under hela vårt liv, stannar som intryck i vårt sinne och det är dessa som kommer att bestämma vårt medvetandetillstånd i dödsögonblicket. Alltså kommer naturen att ge oss en ny kropp i enlighet med dessa tankar. Den kropp man får i nästa liv bestäms alltså av såväl det medvetande man har utvecklat i detta liv, som av den omutliga karmalagen. Liksom när man sår ett frö, kommer också gärningarna att bära frukt med tiden.
Följaktligen är också den kropp vi nu har, ett uttryck för det medvetandetillstånd vi hade sist vi dog. Givetvis beror det också på vår karma. Karmats återverkningar är det lager av damm som täcker vårt rena andliga medvetandes spegel. Om man vill ta sig ur denna samsara, hjulet av upprepad födelse och död, måste man bli fri från sin karma. Befrielsen från den långa kedjan av karma kommer genom kunskap. "Såsom en flammande eld förvandlar ved till aska, o Arjuna, så bränner kunskapens eld till aska alla återverkningar från materiella handlingar." (Bhagavad-Gita 4.37) Denna kunskapens eld refererar till den levande varelsens medvetenhet om sin konstitutionella position som evig tjänare till den Högste. När man överlämnar sig till Gud, till Krishna, försvinner genast all karma från det förflutna, från nuet och från framtiden. Den levande varelsen kan inte frigöra sig enbart genom sina handlingar.
Vedaskrifterna menar att själen är evig och oåterkalleligt aktiv. "Det är sannerligen omöjligt för den i kroppen levande varelsen att överge alla aktiviteter. Inte desto mindre sägs det, att den som försakar handlingarnas frukter är den som verkligen försakar". Med andra ord, man måste lära sig att arbeta utan att dra på sig karma. Herren Krishna förklarar i Bhagavad-Gita denna konst, som kallas Karma Yoga. "Den som utför sina handlingar som offer till den Högste Herren, undslipper karma, lidande, i den materiella världen. En sådan ädel uppoffring av en handling, kallas akarma, det betyder handling utan återverkan. Narada Pancharatra förklarar, att denna karma-yogakonst är att tjäna Sinnenas Herre med sina sinnen. Det är Mästarens funktion att undervisa sina lärjungar i konsten att handla utan återverkningar.
Perfekta lagar
För att motverka den syndfulla handlingen, krävs att man proportionellt sonar för den. Detta är det som föreskrivs i Skrifterna. Man verkställer försoningen innan döden. De syndfulla gärningarna försvinner inte i ens kommande liv; istället, om man måste sona sina gärningar, bär man med sig resultatet av ens handlingar och måste lida. Om en människa dödar någon, måste han enligt lagen själv bli dödad av den som blivit dödad. Idén öga för öga, tand för tand, är inget nytt koncept, och vi finner det i Manu-samhita, den vediska lagboken för mänskligheten, i vilken det sägs att när en kung hänger mördaren, är detta gynnsamt för denne, för ifall han inte blir dödad, bär han med sig återverkningarna från sitt mord och kommer att lida på många sätt.
Naturens lagar är mycket subtila och är mycket omsorgsfullt administrerade, vare sig människor känner till det eller ej. Manu Samhita sanktionerar begreppet "öga för öga, tand för tand", som faktiskt observeras överallt i världen. På ett liknande sätt finns det andra lagar som säger att man inte kan döda ens en myra utan att stå ansvarig för det. Eftersom vi inte kan skapa har vi inte rätt att döda någon levande varelse, och följaktligen är lagarna som människan gjort och som skiljer på att döda människor och djur, inte fullkomliga. Trots att lagar skapade av människor, är ofullkomliga, så kan Guds lagar inte ha några defekter. Enligt Guds lagar, är det lika straffbart att döda ett djur som att döda en människa. De som gör skillnad mellan dessa handlingar, hittar på egna lagar. Även i de tio budorden sägs: "Du skall icke döda". Detta är den perfekta lagen, men när man spekulerar och gör skillnad, förvanskas den. "Du skall inte döda människor, men döda djuren." På det viset lurar människor sig själva och tillfogar sig själva och andra lidande. Hursomhelst, Guds lagar kommer emellertid inte att ursäkta ett sådant handlande.
Att förolämpa är en synd
Nyligen läste jag i en bok att om någons hund skäller på någon person som passerar på gatan, så är det enligt lagen en förolämpning från hundägarens sida. Ingen ska behöva bli rädd av en hunds skällande, så man måste hålla reda på sin hund. Det läste jag. Så är lagen i ett land. Endast hunden skäller, men detta är syndfullt. Hunden är inte ansvarig, för den är ett djur, men för att ägaren till djuret har gjort hunden till sin bäste vän, är det han som bär ansvar inför lagen. Om en främmande hund kommer in i ditt hus, kan den inte dödas, men hundens ägare kan dömas.
Som hundens skällande är olagligt, på samma sätt är det om man säger något förolämpande till andra människor; detta är också syndfullt. Det är samma sak som att skälla. Därför begås syndfulla handlingar på väldigt många sätt. Vare sig vi tänker en syndfull handling eller uttalar något syndigt, eller om vi utför en syndfull handling; allt detta anses som syndfulla handlingar, och man måste ta konsekvenserna av dessa syndiga handlingar.
Själens resa och karmalagen
Alltså, i dödsögonblicket skapar de mest förfinade elementen, som även kallas den subtila kroppen, (sinnet, intelligensen och det falska egot), den subtila formen av nästa grovkropp som den Levande varelsen tar i besittning. Och i likhet med larven som förflyttar sig från blad till blad och griper tag i nästa innan den släpper det förra, så är det med den Levande Varelsen: genom sinnet, som är målet för tankar och önskningar, påbörjas förberedelsen för en ny kropp innan den nuvarande överges. Det betyder att sinnet är den mekanism som bestämmer dessa själens vandringar till nya och åter nya kroppar. Och det är genom denna subtila kropp som den Levande Varelsen successivt utvecklas, överger och tar plats i den ena efter den andra grovkroppen. Slutligen är det denna subtila kropp som just kommer att vara den farkost som transporterar den lilla partikel som är den individuella Själen, till en annan kropp för att njuta eller lida i enlighet med sina gärningar. På det här sättet är födelsen och döden två otäcka och plågsamma erfarenheter. Själen är så van vid att bo i kroppen, att den materiella naturens lagar måste tvinga henne att ge sig iväg i dödsögonblicket. De vediska skrifterna lär oss att det endast är de frigjorda Själarna, de som är medvetna om sitt sanna jag, som förmår att tänka på döden utan ångest. Också födelsen är en form av plåga på så sätt att den kommer att sudda ut de minnen man kan ha bevarat om sitt tidigare liv.
Vi kan dock frigöra oss från denna eviga cirkel av födelse och död, men då är det nödvändigt att mycket klart förstå lagen om Karma. Det betyder att om vi i detta liv förbereder oss på nästa kropp genom våra tankar och handlingar, då kan vi mycket väl använda vårt sinne för att förstå den Andliga Kunskapen och på så sätt få en högre kropp. För i annat fall, om vi använder vårt sinne bara för att uppnå materiell njutning, kommer vi att få en lägre kropp. Det innebär att medan sinnet blir orent, blir medvetandet mörkt, och den som är absorberad i fruktbringande handlingar kommer att få en materiell kropp.
Hela detta komplexa system som styr lagen om själavandringen för de levande varelserna och karmalagen, utgör läran om reinkarnation, där Medvetandet är den felande länken. Det är ju så att utvecklingen av Medvetandet utgör Varelsens Sanna Evolution. Därför är det nödvändigt att alltid handla på det plan som är Andesjälens, det Sanna Jagets plan. Och att handla på detta plan kallas Bhakti Yoga, eller Kärleksfull Tjänst till Gudomens Högsta Personlighet, Sri Krishna.
No comments:
Post a Comment