Ålderdomen - De gyllene årens glädje

- Ur samlingen "Vediska Visdomar" -
av Swami B.A Paramadvaiti

Varje ögonblick i livet borde vi sysselsätta oss med något klokt och förnuftigt. Det är endast på det viset som vi kan känna en viss tillfredsställelse med vad vi gör, och det är så vi lyckas komma överens med dem som vi har omkring oss och göra dem nöjda. För detta måste vi berika vår relation med andra för ömsesidig glädje och nytta. För visst är det beklagansvärt ifall fördelarna endast skulle vara till för mig och på andras bekostnad. Ifall min glädje inte tar hänsyn till andra, är det en egoistisk glädje, men det är precis tvärtom ifall min glädje kommer sig av att jag gjort andra lyckliga – det är förvisso mycket uppskattat och kan verkligen rekommenderas.

Ålderdomens glädje utan en transcendental vision har vanligtvis sitt ursprung i den egna materiella förmögenheten, bekvämlighet och nöjen; och den påverkas alltid av rädslan för att ens kropp inte kommer att vara så mycket längre. Av den anledningen blir den andliga kunskapen av fundamental vikt när man blir äldre. När kroppen börjar bli rynkig, benen sköra, minnet blir sämre och till och när till och med ens sinnen försvagas – det är då som vi oundvikligen behöver upplysning om vår egen identitet.

Det är i ålderdomen som man, tack vare de erfarenheter man fått under ungdomen och vuxenlivet, borde nå de mogna frukterna av ett värdigt växande – frukter som kan dela med alla dem som så önskar. Men på grund av att många äldre människor inte har en transcendental vision utan snarare klagar över att inte ha en ung kropp för att njuta, finner de unga ingen källa till inspiration hos dessa äldre. Och som resultat av detta tvingas de äldre att isolerade leva sina liv eller att leva i det förflutna.

Först måste man förstå att man inte är den materiella kroppen och att denna kropp – vare sig den är ung eller gammal – är tillfällig och att den är resultatet av ens handlingar i tidigare liv. Man måste komma ihåg att man mycket snart kommer att bli tvungen att lämna allt och få en ny kropp för att ta emot och återgälda, ja, erfara allt det goda respektive dåliga som man gjort i detta liv. När man förstår detta, hjälper det en att se ålderdomen som den perfekta perioden för att ångra de fel som man begått i det förflutna.

Med Vedisk kunskap förvandlas ålderdomen till en period med stora möjligheter; man kan lära sig, man kan dela med sig och man kan förbereda sig för steget till nästa liv. Vi ser emellertid att en del äldre människor, som till och med är befriade från ekonomiska bekymmer tack vare pension eller hjälp från något håll, inte vet hur de ska använda tiden på ett lämpligt sätt.

Det är här som man bör lägga grunden för den behandling som är av grundläggande vikt för denna ålder: att förstå att vi inte är denna materiella kropp av ben, skinn och blod. Att förstå att vi är ansvariga för våra handlingar och att vi kan växa enormt om vi utvecklar hängivenheten, kärleken och uppriktigheten i alla våra relationer med andra.

Äldre människor bör till exempel använda sin lediga tid till att söka upp unga vilsna människor för att räcka dem en hand och hjälpa dem till andlig förståelse. En av de viktigaste aspekterna som vi borde förstå är att vi fått livet för att hjälpa andra. Att på detta sätt tjäna andra, leder till personlig mognad och är människans enda kontakt med lyckan.

All denna lediga tid som äldre människor har, ifall den används väl och de helt avstår från sinnlighet och de budskap som kablas ut på teve och biografer, gör dem mer realistiska när det gäller den verkliga meningen med deras vistelse här på jorden. Att titta på filmer som väcker sinnligheten och njutningen hos de unga, gör att en gammal människa bara på nytt vill ha en kropp (som han eller hon säkert kommer att få genom upprepad födelse och död, såsom det förklaras i läran om återfödelsen). Men målet med livet är inte att njuta. Målet är att utveckla ren kärlek till Gud, universell kärlek och att vara beredd att vara en äkta vän och välönskare för alla levande varelser.

Äldre människor bör vara mycket försiktiga med dieten och, liksom det gäller för människor i andra åldrar, bli strikta vegetarianer. På så sätt kommer deras hälsa att förbättras väsentligt och de blir goda förebilder för de unga, och de kan informera dem om alla de stora fördelar det innebär att vara vegetarian. Äldre människor kan för övrigt bli frivilliga medarbetare för att förbättra utbildningen i skolorna, vara till stöd och hjälp på förskolor och regelbundet besöka människor som har hand om barn för att dela med sig av den värdefulla livserfarenhet de samlat på sig under livet.

Att bli gammal innebär att man bör akta sig noga för egna frustrationer och tendenser att bli bitter och arg (som gör att alla drar sig undan), och en mentalitet att bara vilja njuta av andras tillgångar. Ålderdomen är en naturlig examen. När man vet att man snart måste lämna kroppen, bör man förstå sin eviga identitet för att kunna känna sig tillfredsställd och tacksam för att ha fått ha denna kropp, för att ha kunnat lära sig, och än mer lära ut, många saker till andra med största ömhet och ödmjukhet.

I mitt liv har jag sett att de visa Vaisnaver som ägnat sitt liv åt Bhakti yoga och nått självförverkligande när de nått hög ålder, blev uppsökta av andra människor som önskade få deras välsignelser och lyssna till deras instruktioner. Detta är något som inte är möjligt mellan människor som har levt ett syndfullt liv och sedan på ålderns höst bara ägnar sig åt att gnälla, klaga och söka någon att skylla på för att saker inte fungerar som de önskar.

Ålderdomen är ett utmärkt tillfälle för att minnas Gud och be uppriktigt. Man bör förbereda sig under hela livet på ett sådant sätt att man, i det ögonblick då man lämnar denna värld, kan minnas den Högste Herren.

Den skönhet människan uppnår i ålderdomen är hängivenhetens mognad. Själens skönhet sitter inte i kroppen utan i karaktären, ömheten och dess villighet att tjäna andra. När lärjungarna frågade Jesus vem som skulle leda dem när han gått bort, svarade han dem: ”Den som vill vara störst bland er ska vara den andres tjänare.” Så de gamla männen och kvinnorna borde vara ledare i tanke, uppskattning och ansvarsuppgifter som man anser sig ha i den materiella världen. Detta är något som borde läras ut av de äldre genom deras eget föredöme då de gör det. De kommer att vara värdefulla rådgivare för alla andra och bli mycket uppskattade. På så sätt kommer de att få den mest lyckosamma avslutning på livet som är möjligt, vilket är kärlek till Gud och att älska sin nästa som sig själv.

Åldringar har vanligtvis inte stora ekonomiska behov, och därför bör de osjälviskt utöva alla sysslor, utan att söka vinning eller att samla på sig rikedomar. Det är inte förnuftigt att en del människor inte vill avsluta sina affärer och familjeangelägenheter förrän den dag de dör. I det gamla Indien ägnade man ålderdomen åt att lösgöra sig från familj, tillgångar och personlig bekvämlighet för att fortsätta på vägen mot försakelse. De gamla vismännen reste till och med från by till by, man gick från det ena huset till det andra för att överallt dela med sig av budskapet om den universella kärleken.

Som gammal kan man mer förtroligt dyrka gudsgestalterna i templen, delta i och öka tillgivenheten för allt som är knutet till Gud. Ålderdomen är trappsteget mot nästa existens, så använd den därför väl så att du inte behöver beklaga dig över förspilld tid för att du levt i det förgångna eller i drömmar och illusioner.

Till de läsare som ännu inte nått ålderdomen, säger jag: Ha mycket medkänsla med dem som redan är gamla och glöm inte att ålderdomen också väntar er. Det var en gång en farfar som dagligen åt med hela familjen i ett hus. När den gamle blev mer senil, började han söla med maten och kunde inte riktig kontrollera sina händer när han åt, så han behövde hjälp. Till slut gick det så långt att han började tappa tallriken. Då tycket mor och far i familjen att det var obekvämt att ha honom vid bordet, så de satte gamlingen i ett litet hörn i köket när han skulle äta, och de gav honom en tallrik av trä. En dag kom far i huset hem och såg sin tioårige son tälja på en träbit, och fadern frågade: ”Vad gör du, min son?” Pojken svarade: ”Pappa, jag håller på att tälja en trätallrik åt dig för att du ska få när du blir gammal.” Detta berörde fadern så starkt att han hämtade sin gamle far tillbaka till bordet. ”Nåja, lite spill gör väl inte så mycket”, sa han.

När vi behandlar våra barn illa, är det säkert att vi kommer att behandlas illa av dem när vi själva blir gamla. Och om vi behandlar dem med ömhet och tålamod, kommer vi att få detta tillbaka – så är regeln här i världen.