När en är en älskad dör

När en älskad dör

- Ur samlingen "Vediska Visdomar" -
av Swami B.A Paramadvaiti

Att man blir ledsen när någon kär går bort, är något som förekommer överallt. En gång var det en kvinna som hade förlorat sitt barn, och hon jämrade sig mycket. Hon bad människor om hjälp, och slutligen föreslog man henne att gå till Buddha. Hon gick dit med sin döde son och bad den helige mannen att han skulle ge barnet livet tillbaka. Herren Buddha gick med på att hjälpa henne, på villkoret att hon hämtade honom senapsfrön från hem där inte någon hade dött. Kvinnan blev hoppfull och gav sig iväg. Från hus till hus gick hon för att söka dessa senapsfrön, men hon fann dem ingenstans, för i varje hus var det alltid någon som hade dött. Då hon återvände till Buddha, förklarade han för henne att döden är en naturlig process som alla måste gå igenom och att hon inte var den enda som led smärtan av att ha förlorat en älskad.
Det är ett mycket smärtsamt ögonblick när en älskad dör, för man känner sig så säker med människor som man lever nära. Man tror att de alltid ska finnas hos en, men plötsligt ser man att denna älskade bara är en död kropp. En kropp som dessutom ger problem, eftersom liket måste kremeras eller begravas. Det här är något som är smärtsamt för den dödes familj. I detta ögonblick borde visdomen finna vägen till ditt hjärta; du måste inse att personen i fråga aldrig var en materiell kropp, utan en själ som inte längre finns i kroppen, och att han i enlighet men sin karma nu kommer att få en annan kropp. Det är en stund av reflektion, för när de kära lämnar oss, lämnar de en stor lärdom efter sig, nämligen den att det som vi älskade inte var deras kroppar, utan deras väsen, deras ande, som nu är på väg mot oändligheten.
Vårt liv är mycket kort och dödsögonblicket är något mycket allvarligt, och därför måste vi alltid ställa oss till Guds förfogande. Vi måste gå framåt på den andliga vägen och ta vara på den stund vi har för att göra något fördelaktigt av vår intelligens, för varje sekund är dyrbar. Vi kan inte beräkna värdet av en sekund. En sekund av livet är mer värt än allt annat på jorden, för i dödsögonblicket kan vi inte lägga till en enda sekund till livet, även om vi skulle ha världens största rikedom. Då kan vi föreställa oss vad det är värt, det liv som vi har, och hur mycket underbart vi kan göra med det. Det mest grundläggande är utvecklingen av vårt medvetande, och därför borde bortgången av en älskad hjälpa oss att se allvaret i att ta väl vara på vår existens.
Till och med Arjuna bedrövades vid sin Herres bortgång, för han märkte att han var fullkomligt beroende av Hans oändliga Nåd. På samma sätt är vi alla beroende av Gud, och vi kommer alltid att vara beroende. Om vi blir arroganta och tänker att allt beror av vår förmåga, att allt handlar om vår talang, eller ännu värre, om vi behandlar andra illa och dödar djur eller bedrar andra människor; då kommer denna vår attityd att vålla en mängd problem som leder till stagnation i vår andliga mognad.
När en kär går bort, låt oss då försöka se till att denna situation blir trappsteg för oss i vår andliga mognad. Låt oss kliva upp på detta trappsteg med beslutsamhet och hängivenhet för att övervinna sorgen. Och om vi är de som ska dö och lämna kära efter oss, med hopp om att få mötas igen, må då detta möte få bli i det andliga medvetandet och inte i en annan materiell situation. Det viktiga är att önska återvända till Gud, till Hans Högsta Boning, där vi kommer att kunna vara tillsammans med Honom och med de evigt befriade själarna; där det inte finns några skilsmässor eller sorger.
På detta sätt pekade vår andlige mästare på att livet och döden är olika trappsteg som Gud använder för att lära oss något. Lycka och lidande, rikedom och fattigdom; allt är aspekter i en värld där alla är lika beroende av nåden. Många gånger innan man erfarit att en älskad har gått bort, lever man på ett ytligt vis, men man borde inte leva så. Man borde istället söka det väsentliga, den heliga essensen i allt.